Nu börjar vi snart närma oss dagens datum..
Amys tredje månad utvecklades hon väldigt mycket.

Hon började att hålla huvudet själv.
Hon kunde ligga på magen och hålla uppe sig med armarna, dessutom hålla upp huvudet.
Hon lärde sig att rulla från mage till rygg och från rygg till mage.. (händer då och då)..
Hon lär sig jättesnabbt verkligen..

har inte så många bilder under juni månad. men här kommer de vi tog.

Jag kör lite snabbsammanfattning av de månader som gått för att så småningom komma fram till dagens
händelser.
Så.. Amys andra månad var Maj..
Hon hade nu sina ''skrikperioder'', vilket betydde att det kunde vara flera kvällar i streck mellan klockan 20-22 som hon gallskrek utan avbrott. Detta var fruktansvärt.
Hon skrek så hjärtat flög ut på en och det fanns ingenting som hjälpte.
Vi dansade med henne, sjöng för henne, lekte med henne, matade henne, rapade henne, kollade så blöjan var torr.. Ja vi gjorde allt, men ingenting hjälpte.

Det var tur att detta gick över efter någon vecka.. men jobbigt var det verkligen det vill jag lova.
Vi gav henne miniform droppar som förebyggande mot kolik eftersom vi var jätteoroliga att det var det som var problemet.
Få Amy att somna
Första och andra månaden var verkligen ett kämpande med Amys sömn.
Hon vägrade att somna i sängen, och jag medger att vi tyvärr gav upp det lite för snabbt också.
Så fort hon gnälle i sängen så tog vi upp henne och trodde att vi var tvugna att gå med henne tills hon somnade... vilket vi också gjorde.
Vi gick och gick och gick och gick med henne i famnen, mot axeln, mot magen.. och vaggade fram och tillbaka i timmar tills hon somnade på oss. Amy kunde bli klarvaken mitt i natten för att ha mat och somnade sedan inte om förens man gått med henne i timmar.

---

Mys och lek i soffan

Första dagarna kändes Amy väldigt orolig, gnällig och skrikig.
Vi blev oroliga och frågade oss själva varför vi hade åkt hem efter tre dagar som vi gjorde istället för att stanna längre.
Är verkligen en läskig känsla när man precis kommit hem och det bara är jag, Hassan och vår lilla bebis.
Det kändes läskligt att man inte kunde ringa på en klocka så fort hon började gnälla eller så fort man blev lite orolig.
Nä, det var bara att försöka och bra gick det ju.

Vi hade inget namn på Amy förens hon var exakt tre månader och vi var tvugna att bestämma oss.
Vi velade allt från Melody, Amanda, Vanessa... och måååååånga fler.... som vi inte alls kom överens om så som Naomi, Ella, Emma... m.m. Till slut sa vi att Hassan skulle helt och hållet få bestämma denna gången, så ska jag få bestämma nästa bebis om det blir en flicka, blir det en pojk så är det redan bestämt att det blir en Damien..
och ja.... blir det en flicka har jag redan bestämt att det blir en Melody.. så ni skulle bara våga att sno det, då jävlar!
Hassan valde Amy iaf.. och visst är det sött.. Men tro det eller ej, men vi tjaffsade t o m om stavningen och Hassan fick som han ville på det också. (Jag ville att det skulle stavas Amie). men men..

---

Amningen:
I början var amningen helt underbar och jättelätt...
Nää.. jag ska vara ärlig.. Det var ett rent helvete.. Mina bröst sprängdes sönder och så fort jag ammade på ena bröstet så sprutade det minst en liter från det andra.. det kändes så i alla fall för efter varje matning var jag, amy och soffan helt nersölade av bröstmjölk.
Tips till er som ammar: Ha en handduk till beredskap där du brukar amma;ex i soffan och lägg den för det bröstet du inte ammar med för tillfället. Vik handduken i flera lager eller gör som jag och knyckla till handduken till en stor fet boll så ska det inte läcka igenom något. Jätteskönt att vara torr efter matningen.

Jag tyckte även att det var jättesvårt att veta om Amy hade fått i sig tillräckligt med mjölk, för lite eller för mycket.
Hon gnällde en hel del och jag visste inte alls vad jag skulle göra.
Jag började då variera med att mata på flaska. Pumpade ut bröstmjölk och gav på flaska ungefär ett mål om dagen.
Vi började lite senare med miniform droppar som hjälpte jättemycket. Amy slutade att gnälla och det blev lättare att veta om hon gnällde om hon var hungrig eller om hon hade ont i magen.
Rekomenderar verkligen att an köper miniform, som man kan ta för att förebygga att bebisen får kolik.
Jag slutade att mata på flaska efter ett tag och amningen går nu jättebra.. mer än bra.. Tar ungefär 5 - 10 minuter och matar henne ungefär var tredje - var fjärde timme.

Så sammanfattat ska ni mammor där ute få lite tips:

* Börja att prova mata på flaska tidigt så att ni inte behöver känna er helt bundna till att ni måste ta matningen varje gång. Kan vara roligt för papporna att kunna ta del av det också. Är bättre att prova flaska så tidigt som möjligt eftersom bebisen annars kan neka flaska helt och hållet.

*Börja med napp så tidigt som möjligt. Är jättebra och hjälper bebisen att komma till ro. Det är inte meningen att mammans bröst ska vara ''napp'' när bebisen har sugbehov.

* Använd handuk som hjälp vid amningen om du läcker mycket.

---

Pappa Hassan var hemma den första tiden efter förlossningen..
Här ligger mina älsklingar och sover som stockar.
Lika som bär.. =)

Vi stannade i 3 dagar på BB. Vi funderade först på att åka hem tidigare i o med att jag tyckte det var så fruktansvärt jobbigt att vara själv där uppe på nätterna. Som jag skrev i tidigare inlägg så var personalen inte det trevligaste.

Bara för att jag mådde så himla bra efter snittet och redan dagen efter kunde dusha själv och gå runt helt normalt bärandes på våran lilla plutta så ville de bli av med mig så snart som möjligt.
De la små ''pikar'' varje dag.. '' du ska väl inte ha någon mat idag va, du vill väl åka hem nu?''..
Dumma sköterskor.. Iaf.. så mådde ju både jag och Amy så fruktansvärt bra på tredje dagen så vi beslutade oss för att åka hem.

Vi hade besökare varje dag. Mina föräldrar, båda mina systrar, min systers man och deras barn. Tyvärr blev det inga kort från att de hälsade på.

Hassans föräldrar och bror var och hälsade på oss också, det har vi bildbevis på tack vare Amys farfar..

---

Amy 2 dagar gammal på mysbilderna med pappa och mamma.

Min älskling Hassan fick bara stanna första natten på BB.
De andra två nätterna var jag och Amy ensamma.. ush.. jag hatade och vara helt själv där uppe.
När kvällen kom så var jag så ledsen att min älskling var tvungen att gå.. satt och lipade och ammade samtidigt..
Tiden gick så otroligt sakta och jag längtade och räknade ner timmarna tills min älskling skulle dyka upp klockan 07.30 igen...
Trots ensamheten så gick allting väldigt bra. Jag kunde gå själv och det var inga problem att ta sig runt i rummet eller till toaletten själv. Jag blev dock väldigt sur när sköterskorna tyckte det var jättejobbigt att komma in och hålla bebisen när jag skulle göra mina toalettbesök. Dumma sköterskor! Satt bara o fikade ändå hela natten och så blir de sura när jag ber om något sånt futtigt.

Jag fotade lite bilder när jag var där uppe i min ensamhet, de flesta är med mobilen så är lite mörka.

Här kommer min förlossningsberättelse.
Som sagt så fick jag planerat kejsarsnitt pga förlossningsrädsla.
Var ett rent helvete att få godkänt snitt av läkarna, men det gick till slut efter mycket om och men.. prat med auroragrupp, läkare, psykologer osv...
Idioter som inte tror att man har rädsla när man stortjuter av skräck i flera timmar... 

Iaf... Jag och fästmannen var på sjukhuset den 31 Mars för ännu ett samtal med läkaren angående vanlig förlossning. Vi skulle disskutera de olika smärtlindringar som finns och vad jag ville ha..
Jag bröt ihop och storlipade.. jag förklarade ännu en gång av miljoner att jag inte kommer klara en vanlig förlossning och att ingen förstår mig.. osv..

När hon lyssnat på mig vände hon sig mot datan och frågade vad vi gjorde dagen efter 1 april??
hmm.. ingenting.. 
då tar vi snittet då!

Snacka om att vi blev chockade... 8\  

Direkt efter bestämt snitt så fick vi träffa sköterska som tog mina personuppgifter, blodprover.. fyllde i formulär om allergier, vikt, längd.. osv...
Efter det träffade vi narkosläkaren..
Han var riktigt bra.. förstod min rädsla till 100% och skojjade till det med att säga ''ja, det hade varit lättare om man kunde hämta ut bebisarna på åhlens istället. och hade ångerrätt på dem''.. 

Narkosläkaren berättade hur snittet skulle gå till, vi gick igenom vilken smärtlindring jag ville ha, om jag ville bli sövd osv.

Jag valde att inte bli sövd, och vanlig ryggbedövning.

Fick med mig speciell tvättsvamp som jag skulle tvätta mig med på kvällen.

1 april- den stora dagen

Var inne på sjukhuset 07.30.. 
Fick träffa sköterskorna som jobbade på förlossningen..
Jag dushade med en ny tvättsvamp, fick på mig en vit rock (som var genomskinlig så kändes lite obehagligt att gå genom hela förlossningen i den från dushen.. 
Efter dushen fick jag ligga i en säng på ett väntrum och vänta.. Både jag och älsklingen höll på att svettas ihjäl så nervösa var vi båda två.

En sköterka kom in och rakade min mage ( nej jag har ingen bushmage, men fjunhår var även tvunget att åka bort). Hon kopplade in kateter och kanyl i handen på mig för dropp.. 
Vid tio var det dags att åka in på operationssalen.

Jag fick lägga mig på operationssängen.. Där kopplade de in ytterligare kanyler.. båda armvecken och händerna..
Var nog 4 sköterskor som höll på samtidigt med att koppla massa slangar på mig, kändes lite obehagligt.. Kände mig som en försökskanin ungefär..
''nu sätter jag en nål här.. och jag en här''.. ungefär så!

Vi väntade en stund på narkosläkaren....
När han kom in fick jag sätta mig upp på operationssängen och kuta ryggen och böja ner huvudet mot magen.. 
Han tvättade av ryggen, sköterkan stod och höll mig i händerna och min kära älskling satt och stirrade runt i salen överallt utom på mig..
Ryggbedövningen stack till, men den var inte alls som jag hade tänk mig.. Trodde det skulle göra riktigt ont, men nej då.. Inget alls att oroa sig för.

direkt efter bedövningen la de mig snabbt ner på sängen för den började verka direkt.
Kändes fruktansvärt konstigt att tappa kontrollen över sina ben. 
Det var en stickande och kall känsla.. ungefär som när benen somnar.

Narkosläkaren kollade så att bedövningen tagit ordentligt genom att sticka mig med en liten nål och nypa mig.. 
skynket åkte upp och alla läkare var på plats.
Min älskling satt vid mitt huvud och killade mig i håret.

Helt plötsligt pep det i apparaterna som hade koll på min hälsa.
Sköterskorna började säga åt mig att jag måste andas lungt och stora andetag. Minns att jag tänkte att de var tröga i huvudet för enligt mig så låg jag där helt lungt och andades precis som de sa.
Tydligen inte för mitt blodtryck skönk ner jättelågt och de var tvugna att sprita in något i kanylerna i händerna för att få upp blodtrycket igen. 

När värderna blivit bättre igen så började operationen..
Jag kände ingen smärta alls, men jag kände hur de ''buffade'' på min mage..
klockan 10.50 hörde vi ett skrik och vår lilla tjej tittade upp bakom skynket.. 
(En sköterska höll upp henne klart) hehe.. dålig humor så här dags på morgonen.. =)

Min älskling fick följa med sköterkan ut och väga och mäta vår lilla tjej, medans jag låg och blev ihopsydd.

Tog låååååång tid för dem att sy ihop mig (tyckte jag)...
Efter en stund kom båda mina älsklingar tillbaka.. jag fick titta på henne... 
såååå sööööt.. världens sötaste lilla tjej.. 

När allt varr klart rullade de in mig på en sal..Jag fick börja amma direkt och älskling satt och pratade med mig.. wiiee.. vi var nu en familj.
 

Jag låg på förlossningen tills min bedövning hade släppt så pass att jag kunde röra mina ben själv.. De tryckte i mig massa sprutor flera gånger i timmen med morfin, så blev både trött och skitsnurrig..
Runt fem tiden så rullade vi upp till BB. Jag fick upp och resa mig över till en annan säng.. 2 sköterskor fick hjälpa mig för det hade aldrig gått annars.
 

Jag blev snabbt bra och dagen efter kunde jag både dusha och gå till toaletten själv så bra mådde jag..
Det kändes ungefär som träningsvärk i magen, så var inte alls så farligt som jag trott..

Stannade på bb i 3 dagar.
Är otroligt glad att jag fick snitt och det kommer det absolut att bli nästa gånger också..

Är helnöjd med min operation trots att det blev lite läskigt då min kropp reagerade konstigt på bedövningen först.

Jag födde Amy med kejsarsnitt den 1 april 2009.
Hade varit mycket krångel med att få kejsarsnitt, vilket jag verkligen är överlycklig över att jag fick tillslut pga att jag har en enorm förlossningsrädsla.

Jag fick kämpa mycket med samtal med läkare, psykologer, barnmorskor, auroragrupp och allting gick emot att jag skulle få kejsarsnitt. Den 31 Mars hade vi samtal igen med läkarna på förlossningen angående vilken smärtlindring jag ville ha och hur de skulle kunna göra förlossningen så bra som möjligt för mig.

När vi började prata om allting som vi redan pratat om så många gånger och ingen hade förstått min rädsla, trots att vi haft samtal i flera månader så bröt jag ihop.
Jag satt och stortjöt så snoret forsade, förklarade ännu en gång att en vanlig förlossning skulle jag aldrig klara av.
Läkaren (som vi inte haft tidigare) vände sig mot datorn och frågade oss. ''Passar det bra imorgon?''
''vad'' svarade vi? ... ''kejsarsnitt, imorgonbitti?''..

Överlyckliga var vi båda två, och någon minut senare satt vi och pratade med narkosläkaren och en barnmorska fyllde i mina uppgifter och tog blodprov.
Vi ringde senare runt och berättade att imorgon skulle det bli av.
Natten var nervös.. Vi sov nog inte direkt någon av oss.. låg bara spända och tänkte på att vi snart skulle få våran lilla bebis.

Morgonen.. 1 april.
Vaknade och packade BB väskan. Vi åkte upp och var på sjukhuset 06.30.
Började med att dusha av mig, sedan ordnade barnmorskorna iordning inför operationen.
Klockan 10 åkte vi in på operations- salen och vid 10.50 dök hon upp bakom skynket.
Jag berättar mer om operationen i nästa inlägg... ähh.. skriver ner min förlossningsberättelse i nästa inlägg istället.. 
så.. allt ni redan läst kommer skrivas igen.. tjoohooo.. =)  

Här kommer lite bilder från förlossningen. Sorterade bort de hemskaste som visade för mycket, snäll jag är va!. =)

            
1.Operation pågår.     2.Plockar ut Amy med sugklocka. 3.Föds 10.50.                    

           
  Vår lilla skatt lugnar sig när hon hamnade i pappas famn, som inte ville visa upp de bilderna på bloggen.